Deckarskola: 10 steg till färdigt manus

Här berättar jag hur jag skriver en bok. Använd de tips du gillar och strunta i det som inte faller dig i smaken.

Även om jag är deckarförfattare så kan du som skriver i en annan genre också ha nytta av min arbetsmetod.
Många av de tio olika stegen sker parallellt men i det stora hela brukar jag gå tillväga i den här ordningen:

1. STORYN


Lägg mycket tid och engagemang på att fundera igenom vad du vill berätta och för vem. Vad är syftet med boken?

För det första måste du tänka på om du vill få boken utgiven eller om du skriver för din egen skull. Om det är för att du vill bli publicerad så fundera på vad som gör din story unik. Läs mycket i samma genre för att få en känsla av vad som redan har gjorts och hur böckerna är dramaturgiskt uppbyggda. Det spelar ingen roll om det du läser är bra eller dåligt, du lär dig alltid något ändå. Missförstå mig inte. Du ska inte försöka gissa dig fram till vad förlagen vill ha, det känns som ett svårt utgångsläge. Men du kan testa din idé genom att läsa andras verk.
Jag utvecklar en story bäst utomhus på en promenad eller löptur. När jag rör på mig börjar tankarna snurra och olika scenarier poppar upp. Så var det med Tiggaren. Visserligen visste jag hur den skulle starta med tanke på hur Avdelning 73 slutar, men resten av handlingen spånade jag ihop i löpspåret. Jag är inte orolig
för att glömma detaljer – det som är bra kommer jag ihåg. När du har någorlunda grepp om din historia kan du ställa dig frågan: Är händelseförloppet trovärdigt? När jag skrev min första bok, Vecka 36, hade jag inga sådana tankar, jag ville bara ösa på. Men där fick jag tänka om före publicering. Läsaren lever sig in i historien och blir irriterad om det spårar ur på ett helt osannolikt sätt. Det gäller både handling och karaktärer. Sedan, när du har dragit upp riktlinjer för handlingen, betyder det inte att det måste bli exakt så: under skrivandets gång kanske du kommer på något ännu bättre och då är det bara att gratulera. Jag ändrar hela tiden småsaker och ibland även större händelser, vilket såklart får konsekvenser för resten av handlingen. I Vila i frid överraskade jag mig själv genom att ta kål på en person som pratade i sista kapitlet! Jag valde att behålla mitt infall och tog
istället bort personens citat på slutet. Jag lägger mycket tid på struktur – hur kapitlen ska byggas upp, vad som ska hända vem och varför. Jag ifrågasätter hela tiden: Hur för det här historien framåt? Behövs det verkligen? Det roliga med att ha ett genomarbetat synopsis
är att jag kan börja med att skriva slutet om jag känner för det.

2. PERSONGALLERI


Vem/vilka ska boken handla om? Alltför många karaktärer blir rörigt och svårt för både dig och läsaren att hålla reda på.

Bestäm dig för vem som är den egentliga huvudpersonen och vad hen ska ha för ”språk” och kännetecken. Är det
någon som är burdus i sin framtoning och svär ofta? Eller är det en osäker och försiktig person? Det var bara två exempel.
När jag börjar jobba med mitt persongalleri försöker
jag se till att det blir olika typer av människor med olika karaktärsdrag. Men ibland har jag svårt att se personerna framför mig rent utseendemässigt. För mig är det mer intressant hur en person tänker och agerar än hur hen ser ut. Samtidigt måste jag ju komma ihåg allas utseenden, så Emma Sköld inte har blå ögon på sidan 56 och gröna på sidan 176. Så när jag skulle skriva första delen i serien, klippte jag ut ansikten ur Dagens Nyheter och klistrade fast dem på olika papper och skrev en kort beskrivning om varje karaktär. Resten av persongalleriet gjorde jag på datorn. Alla har en egen sida med allt från ålder till civilstånd, intressen, boende, yrke, svagheter, styrkor och så vidare. Personkorten fyller jag på hela tiden under
skrivandets gång, och försöker att uppdatera dem från bok till bok.
Det är speciellt att skriva en serie, och väldigt mycket att hålla reda på. För mig går det ett år mellan böckerna, men för läsaren kanske det bara går några dagar om hela serien finns ute, och då är det förstås viktigt att jag kommer ihåg att Nyllet har varit gift, så att det inte står olika uppgifter i böckerna. Även om du inte använder all information är det viktigt att du känner till dina karaktärers värderingar. Om du är säker på människan du beskriver, kommer han eller hon förmodligen kännas
trovärdig även för läsaren. Däremot är ju många motsägelsefulla i sina tankar och handlingar, vilket kan ställa till det lite. Det har jag fått höra: ”Men varför gör hon si när hon tycker så?” Svaret är att människor inte alltid gör
som de vet att de borde. Och det tycker jag är spännande men då gäller det att det framgår i texten.
Tänk även på att läsarna föredrar att följa personer som de känner något för. Därför kan det vara riskabelt om alla är
bittra, sura och elaka – särskilt om man inte kan sätta sig in i varför.

 

3. KOM IGÅNG


När du vet vad du vill berätta, om vilka, och för vem, gäller det att börja med det roliga: själva skrivandet.

Tidigare inledde jag ofta bokprojekt med att öppna ett tomt dokument på datorn och börja skriva. Nuförtiden planerar jag nästan ihjäl mig innan själva skrivandet. En deckare har så många trådar som ska flätas samman och därför tycker
jag att det är viktigt att hålla koll på läget innan jag öppnar ett nytt dokument.
När du väl kommit igång ska du inte vara rädd för att
känna att du skriver i onödan. För varje rad blir du en erfarenhet rikare och ju mer du tränar, desto bättre blir du. I ett manus stryks det kapitel hejvilt vid redigeringen och det
är bara att vänja sig vid att ingenting är heligt. En viktig
egenskap som författare är att vara flexibel och därför våga skriva fast du inte vet om det ens kommer att finnas kvar i slutändan. Just den delen som stryks kanske var den som
ledde dig fram till det allra bästa kapitlet.
Ovanstående tips är bra för att locka fram skrivlusten
och slappna av i skrivandet istället för att bli låst vid tanken på att det måste vara perfekt med en gång. En liten tröst är
att det är vanligt att stryka första kapitlet, vilket ofta leder till att boken blir mer rapp i starten. Jag fick stryka många sidor i början av Vecka 36, och ungefär 100 000 tecken rök
i Tiggaren. Det är förstås inte roligt, men väl värt mödan om slutresultatet blir bättre.
För dig med skrivkramp: Öppna ett dokument på datorn och börja skriva. Tänk inte så mycket, utan kör bara på och se vart det bär iväg.

4. MILJÖN


Var ska handlingen utspela sig? Tänk på en miljö där din fantasi börjar flöda. Gärna en plats du känner till väl.

Själv har jag gått från Brantevik till Stockholm, där jag bor. En bra början är att tänka på en miljö som du känner till väl eller kan vistas i ofta under researcharbetet. Det är viktigt att veta hur det ser ut där, så att du kan återge det på ett bra, detaljrikt sätt.
Mina två första böcker utspelar sig som sagt i Brantevik, där mina föräldrar har sommarhus. Jag kom på idén till
Vecka 36 när jag var på semester i det lilla fiskeläget 2003. Och det jag gick igång på var att byn är så lugn, idyllisk och liten. Ingen förväntar sig att något otäckt skulle kunna
hända där och då blir kontrasten ännu större om ett brott skulle ske. För mig är en mörk gångtunnel förutsägbar men kanske inte för dig. Och då är det där din bok kanske
tar form? Jag har ofta valt att låta böckerna utspela sig på platser som betyder mycket för mig – miljöer som jag kan utan och innan.
För mig som skriver en serie tycker jag att det ger en extra dimension med en ny miljö för varje bok. Då blir det lättare att skilja böckerna åt. Serien börjar med spa, fortsätter med maraton, sedan husvisningar, sjukhus och
tiggarmiljö. I ett slutet rum blir det svårare att variera
miljöbeskrivningen. I Avdelning 73 ligger Emma Sköld på sjukhus i hela boken, men tack vare att Nyllet gör ärenden
åt henne, finns både polishuset och stallet med.
Förutom själva platsen kan väder, årstid och tid på dygnet förstärka miljöbeskrivningarna och göra dem ännu mer
effektfulla. När jag gjorde research för Andra andningen hade jag inte funderat så mycket på vädret innan jag var
och tittade på Stockholm Marathon den 2 juni 2012. Maxtemperaturen nådde inte högre än sex grader den dagen, vilket var det lägsta någonsin sedan 1928 för den tiden på
året. Och inte nog med kylan, regnet piskade deltagare och åskådare i ansiktet. När jag såg alla löpare iklädda stora
svarta plastsäckar vid starten, och vissa med paraplyer som redan hade gett vika för blåsten, bestämde jag mig för att
ha samma vidriga väderförhållanden i min bok. Vädret kan också vara till stor hjälp i gestaltningen, som är nästa punkt.

5. GESTALTNING


Show, don’t tell, säger mycket om vad gestaltning går ut på. Träna på att göra rätt från början.

För mig var begreppet okänt när jag började skriva på en bok, men författaren Mari Jungstedt bjöd mig på en snabb introduktion när hon gav mig feedback på en tidig version av Vecka 36. Poängen är att läsaren ska känna att han eller
hon får följa med i berättelsen genom att se och höra, lukta och uppleva saker istället för att författaren talar om hur
det ligger till (som ett slags sagoberättare). Det ska gå att leva sig in i scenen, känna närvaron och ge utrymme för läsaren att tolka själv istället för att skriva övertydligt att ”hon är rädd” eller att ”han mår illa”. Det ska man förstå ändå. Gestaltning innebär att välja en alternativ beskrivning
av situationen och på det sättet förmedla till läsaren att någon är rädd eller illamående istället för att skriva det rakt ut. Jag tänker mycket i filmscener när jag arbetar med mitt manus, vilket underlättar. Då är jag närvarande i ”rummet” och kan se framför mig vad som händer och hur det ser ut. Jag tror att man vinner mycket tid på att behärska
gestaltning från början istället för att försöka rädda
texten i efterhand. Det kräver dock träning. Läs mycket och se hur andra författare gör.

Lästips! Stephen Kings Att skriva.

6. DIALOGEN


Hur karaktärerna kommunicerar med varandra är viktigt för att få ett eftersträvat flyt i dialogen.

Som läsare brukar jag ofta pusta ut när jag kommer till en konversation i en bok, sidorna blir luftigare och det kräver inte lika mycket koncentration. Men det betyder inte att en dialog är lätt att skriva! Åtminstone inte om den ska bli bra. Dels vill jag få fram personernas språk, dels deras sinnesstämning, och var de befinner sig, utan att det blir överdrivet eller upprepar sig.
Vissa väljer att skriva med pratminus (–), andra med
citationstecken (”). Jag har valt det senare, men gillar att läsa en dialog med pratminus. Prova dig fram.
Ett extra plus är om karaktärerna formulerar sig på ett sätt så att det går att förstå vem som är vem, utan att det ska behöva stå efter varje mening. Jobba på att ge dina karaktärer olika stilar och uttryckssätt, så som jag beskrev
i punkt 2. I Tiggaren är det lättare att skilja på till exempel Soraya och Evert än Evert och Gunnar, vilket innebär en större utmaning för mig som författare.

7. RESEARCH


Det går inte att kunna precis allt  – det viktiga är att veta hur man får den kunskap man själv inte besitter.

Research är en spännande och viktig del i arbetet med en bok. Lägg tid på att ta reda på hur saker ligger
till, sedan väljer du såklart att göra vad du vill med informationen. Författare har en viss litterär frihet. Jag gör research löpande under hela skrivprocessen. Ofta händer det saker med manuset som innebär att jag måste omvärdera information och ställa nya frågor till experterna, i mitt fall handlar det oftast om poliser. Jag intervjuar, mejlar frågor, och ber dem faktagranska det färdiga manuset. För jag vill helst att det ska vara så nära verkligheten som möjligt. I mitt arbete med böckerna har jag även intervjuat psykologer, rättsläkare, mäklare, personal på en begravningsbyrå,
ambulansförare och sjuksköterskor. Google är guld värt, internet över huvud taget. Men det finns även begränsningar. Är uppgifterna korrekta? Och vem kan svara på specifika frågor i ett visst ämne? Ett tips är att söka på artiklar och se vilka som har blivit intervjuade i ämnet. Gör sedan ett försök att kontakta dem. I regel är människor hjälpsamma och de flesta går att hitta via internet. Se dig också omkring i din vänskapskrets, där finns säkert oanade talanger och kunskaper. Sociala medier ska inte underskattas.

8. MÅLSÄTTNING


Mitt mål med ett råmanus är att skriva minst
500 000 tecken inklusive blanksteg. Då landar det på 350 boksidor.


Från att jag börjar tänka på en idé till att jag får boken i
handen tar det ungefär ett år. Men det känns förstås som ett evighetsarbete att föreställa sig en halv miljon tecken när man sätter sig ner och öppnar ett tomt Word-dokument. Jag brukar jämföra det med ett maraton. Att springa drygt 42 kilometer i sträck
låter fruktansvärt långt. Men om man skalar ner loppet i
delmål och tänker 5 kilometer i taget, blir det genast lättare.
Så fungerar skrivprocessen också. För mig är det viktigt
med en tidsplan, eftersom jag ofta har snäva deadlines.
Jag firar 50 000 tecken, 100 000 tecken och så vidare. Och jag skriver ner hur mycket jag har åstadkommit varje dag.
När jag är igång försöker jag få ihop 5 000–10 000 tecken om dagen eller så lägger jag upp ett rimligt mål för veckan, kanske 25 000. Som mest har jag skrivit 34 329 tecken på
en dag men mycket mer än så går nästan inte.
Råmanuset till Tiggaren skrev jag under tre månaders intensivt arbete, totalt hamnade det på 542 492 tecken inklusive blanksteg. Då var jag glatt ovetande om att jag
skulle behöva stryka massor – för att sedan skriva till en del nytt. Mer om den smärtsamma processen i punkt 10.

9. UPPLÖSNINGEN


När målet är inom räckhåll och boken nästan är klar, finns det risk för slarv och att slutet får bli lite vad det blir. Gör inte så.

Mitt råd är att du ska veta redan från början vart historien är på väg. Vad vill du med den? Vad ska hända? Vem ligger bakom brottet och varför? Om du inte vet det innan du börjar skriva är det mycket svårare att plantera ut subtila ledtrådar och komma med ett överraskande slut. Visst är det inte helt lätt att ha det klart för sig från start men om du ägnar mycket tid åt planering kommer du att vinna på det i längden. Läsaren måste få känna sig smart, så det går
inte att komma med en helt ny karaktär som gärningsman på slutet, någon som läsaren inte känner till. Det är inte fair play. Däremot älskar jag när allt man har trott visar sig
vara fel. Den där smarta, otippade vändningen i en deckare, aha-upplevelsen, är det bästa jag vet. Jag vill bli överraskad, men det blir jag inte alltid. Långa, sega redogörelser på slutet för vad som egentligen hände, varför en vanlig människa plötsligt blev en mördare, tycker jag ofta är en besvikelse. För mig har en bra deckare en tvist på slutet,
som får läsaren att reagera.
Min ambition med upplösningen är att överraska, som jag tycker att jag gjorde i till exempel Visning pågår och Avdelning 73. Tiggaren har inte samma sorts chockartade slut, men det kanske ändå överraskar – fast på ett helt annat sätt.
Om du tänker skriva en serie så är det en bra idé att få fram något spännande som gör att man vill läsa vidare. Vissa avskyr cliffhangers, jag gillar det – oftast. Åtminstone om de är spännande. Jag valde ett oväntat slut i Avdelning 73, men naturligtvis hade jag en tanke med det. Och så länge du har en plan och den är bra, så tycker jag att du ska köra.
Ett bra slut i en deckare kan avgöra om ett förlag tackar ja eller nej. Upplösningen i Vecka 36 var det som övertygade mitt förlag och gjorde att de ville ge ut boken.

Lästips! Karin Alvtegens Svek har en mycket bra vändning som lämnar läsaren förstummad. Läs den, om inte annat i studiesyfte.

Håll skrivandet vid liv hela tiden även om du
till slut måste ta kål på karaktärerna.
 

10. redigering


Så fort ditt råmanus är klart är det dags att börja läsa. Var självkritisk.

Läs igenom i lugn och ro och ansträng dig för att hitta bristerna. Ifrågasätt hela tiden: Finns det ett naturligt driv i berättelsen? Är det spännande? Är karaktärerna intressanta och skiljer de sig åt i förhållningssätt och språk? Upprepar de sig ofta eller får man följa deras
tankar utan att det blir tjatigt? Ju mer onödigt du stryker och istället fokuserar på att bygga ut där det verkligen behövs, desto större chans är det att ett förlag nappar. Du
kan aldrig läsa manuset för många gånger, jag lovar, det blir bättre efter varje genomarbetning. Har du turen att få
ett förlag med dig, så grattis! Räkna med att få bearbeta manuset flera gånger. Se det som en del av skrivprocessen och att boken hela tiden blir ännu bättre. Kritik kan vara jobbigt men gör att nivån höjs. Be vänner och bekanta läsa och komma med synpunkter. Ta till dig det som du håller
med om, strunta i det andra.
Korrekturläsning är det allra sista man gör, för att se att stavningen är korrekt. Dessvärre brukar det slinka igenom
några småfel ändå. Men även under korrekturläsningen finns stora möjligheter att förbättra ordval, undvika upprepningar
och sammansvetsa meningarna ytterligare.
Ända in i det sista går det att höja bokens nivå och undvika onödiga missar. En bok blir egentligen aldrig helt klar, men till slut får man sätta punkt.