Välkommen hem till mig! I bokhyllan ryms det 960 böcker. Bara att skriva några fler med andra ord.

Från BB till bokkontrakt, via …

Omslagsflicka för Vi Föräldrar Omslagsflicka för Vi Föräldrar

Jag föddes i Stockholm 1978. När jag var två år bestämde mina föräldrar sig för att skippa storstaden och satsa på lantlivet på de östgötska slätterna istället. Så vi flyttade till en bondgård mitt i skogen invid sjön Yxningen. På den tiden hade jag bara ett syskon, storebror Tom, men sedemera kom mina två yngre systrar Linn och Tyra. I stora huset på gården bodde min farfar med sin nya fru men efter några år tog vi över gården. Som barn drömde jag om en ponny och när jag väl fick lilla Polly, en busig shetlandsponny, bestämde jag mig för att jag skulle bli ryttarinna och leva på att tävla hoppning. Förutom hästar så gillade jag att spela in filmer med min kompisar. Vi gjorde egna humorprogram och även en skräckfilm. Till en dramatisk badkarsscen krävdes mycket ketchup …
Det häftiga med att växa upp på en stor gård var friheten. Det var ingen som bevakade oss barn och det gick att hitta på mycket kul utan att behöva fråga om lov först. Det var ju ingen som såg att vi galopperade med full fart mot fastlåsta järnvägsbommar på grusvägarna, eller åkte vilse med båten på Yxningen. Oftast kom vi hem till slut.

… den självgående skitrännan i ladugården

Min pysselbok från 1986. Min pysselbok från 1986.

Det var pilbågar, cowboylekar och rätt farliga utmaningar. Och visst hände det olyckor. Jag tror pappa minns med fruktan den gången jag, som fyraåring, plötsligt dök upp i den automatiska skitrännan på väg mot den stora silon. Det kunde ha slutat där och jag hade för evigt blivit ihågkommen som barnet som drunknade i koskit. Det gick inte heller så bra när jag ramlade nerför höskullen och landade med huvudet i cementgolvet. Men det som inte dödar, det stärker!
Efter högstadiet flyttade jag till Västervik för att gå medieprogrammet. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var väldigt tidigt att bo ensam och plötsligt ha fullt ansvar för sig själv, mat och ekonomi. Som så många andra tonåringar led jag av kroppsångest och det var ingen höjdare att bli ensam med det beteendet. Idiotiska bantningsmetoder avlöste varandra.  Efter studenten pluggade jag ett år i franska Montpellier och sedan blev det en höst i Los Angeles. Tanken var att jag och min kompis (som hade blivit kär i en amerikan), skulle söka jobb i USA men det enda erbjudande vi fick var att dansa i Ski the Birdmans papegojshow. Vi tackade nej. Det här var hösten 1997 och det var då jag sålde mitt första frilansreportage till Veckorevyn. Ridkläderna hade jag lagt på hyllan sedan länge och nu var planen istället att bli journalist. På reservplats kom jag in på journalistprogrammet i Sundsvall och flyttade dit. Återigen bodde jag ensam i en minimal och ocharmig studentlägenhet. Inte så lyckat …

… jargongen på kvällstidningens sportredaktion

Intervju med Klüft 2001. Intervju med Klüft 2001.

Jag vet inte vad det var med mig och Sundsvall men jag trivdes inte särskilt bra, trots att jag lärde känna flera underbara vänner och lyckades bra i skolan. Åren kändes långa och ensamheten höll på att ta knäcken på mig. Ljuspunkten var när jag fick praktik på Expressen i Stockholm. Från dag ett kastades jag in i hetluften och hade ett omvälvande halvår med allt vad kvällstidningsjournalistik innebar. Sedan fick jag sommarjobb och jag tänkte nog att jag skulle bli kvar på redaktionen för evigt. Det var Sporten som lockade mest och jag fick vikariat där till slut. Det funkade inte alls. Jag kände mig inte välkommen och självförtroendet sjönk som en sten. Ensam kvinna på just den redaktionen blev ingen succé. Det fanns en annan tjej men hon och jag jobbade aldrig samma pass. När Aftonbladet ringde och frågade om jag ville börja där istället, tvekade jag inte. Jag fick ett sommarvik och trivdes hur bra som helst. Dock inte med att jobba skift och dessutom sena kvällar. Så när hösten smög sig på kom jag fram till att jag skulle satsa på frilanslivet. Och min nya kille Tommy.

… knäckande refuseringar från förlagen

Releasefest med Damm förlag. Releasefest med Damm förlag.

Från en trevande frilanstillvaro via en anställning på Friskispressen och slutligen Amelia, blev bokdrömmen sann. Jag minns än idag hur jag satt vid desken på Amelia och tog emot samtalet från Damm förlags förläggare Cina Jennehov, som ville skriva tvåbokskontrakt. Efter år av refuseringar från alla möjliga förlag hände det! Det var svårt att inte skrika ut glädjen. Men egentligen var det nog mer en lättnadskänsla. Äntligen!
Sedan drog det stora arbetet med manusbearbetningen igång. Först trodde jag att det var ett skämt, det tog aldrig slut! Och jag visste att jag inte skulle få se boken på riktigt förrän ett år efter kontraktskrivandet. Tolv långa månader av väntan. Femtiotvå veckor. 365 dagar. Den tiden var så plågsamt långsam (precis som en graviditet). Det kändes som om jag gick över tiden varje dag. Jag hade till och med dödsångest. Tänk om något skulle hända mig och jag aldrig skulle få uppleva ögonblicket då boken kom? Mycket kan hända på ett år. Sedan när dagen väl var kommen och min redaktör ringde och berättade att den hade anlänt, kastade jag mig i bilen. Men det magiska ögonblicket uteblev. Jag ville knappt röra vid boken. Var det verkligen den här stunden jag hade gått och sett fram emot så länge? Jag klämde fram ett stelt leende och undrade vad som pågick i min skalle – varför var jag inte överlycklig? Istället för ”Baby blues”, fick jag nog en släng av ”Bok blues”. Längtan och förväntan hade i princip tagit kål på mig så jag kunde inte smälta intrycken. Nu pratar vi ju tack och lov ”bara” en bok – självklart är Baby blues något helt annat, mycket mer smärtsamt och allvarligt. Jag talar av egen erfarenhet även där. Efter det har det bara rullat på och sedan maj 2012 är jag författare på heltid. Jag vet att många drömmer om att skriva en bok och om du är en av dem, hoppas jag att du finner inspiration här på min sajt.   


Namn: Anna Brita Sofie Sarenbrant.
Född: 4 januari 1978.
Bor: Bromma.
Familj: Min man Tommy och två döttrar.
Yrke: Författare, journalist och fotograf.
Syskon: Tom, Linn och Tyra.
Föräldrar: Ann och Svante.
Intressen: Springa, sjunga, läsa, skriva, fota, vara med familjen.
Författarförebild: Mari Jungstedt, som gav mig motivation att slutföra arbetet med Vecka 36, och Camilla Läckberg.
Roligaste sporten: Friidrott, ridning.
Tränar: Löpning och pilates.
Favoritdjur: Hästar.
Ser på Netflix: Making a murderer och River.
Äter helst: På Lilla Ego.
Dricker helst: Vatten eller bubbel.
Bästa avkopplingen: Spa-besök på Yasuragi eller massage.
Längtar efter: Att böckerna ska bli film.
Drömyrke som barn: Sömmerska och hårfrisörska.
Drömyrke som tonåring: Fotomodell och ryttarinna.
Bästa med att vara författare: Friheten, att få hitta på en historia. Och att kunna hasa omkring i slitna mysbyxor hela dagarna.
Sämsta: Pressen, att hela tiden försöka överträffa sig själv. Allt hänger på mig om det ska bli någon bok.
Favoritresmålet: Playitas på Fuerteventura och Maldiverna.
Semestrar helst: På Gotland.
Partytrick: Sjunga Mössens arbetssång i Askungen.
Bästa boken jag läst i år: Hjärtats innersta röst av Jan-Philipp Sendker. Vassa föremål av Gillian Flynn.
Mitt första sommarjobb: På Ica Birgersson i Gusum.
Roligast inom social medier: Instagram, älskar bilder! Fast jag är rätt fast i Twitter och min FB-sida också. Men jag har sjukdomsinsikt, alltid något.
Min högsta önskan: 1. Att det ska gå bra för mina barn i livet och att min familj får vara frisk. 2. Och att böckerna ska bli film.

Finn ett fel …